Sankt Anna i forna tider

Sankt Annabygden ses idag av många som en avkrok. Så har det inte alltid varit. Före historisk tid gick huvudleden upp till Sveariket, Åland, Finland och Balticum genom vår skärgård. Redan i början av 1200-talet gjordes den första farledbeskrivningen av danskar inför kung Valdemar Seirs erövringskrig i Estland.

Intressant är att beskrivningens namn på öar och sund utefter leden, är idag märkligt nog de samma eller snarlika nutidens. Leden har fortfarande samma sträckning och har kallats Skutleden. Men på 1990-talet döptes den, i samband med en marinarkeologisk undersökning, om till Valdemarsleden. 

Vatten som förenar

De kortaste och bekvämaste färdvägarna har ända fram till modern tid gått över vatten. Östgötakusten med sina djupt inskurna vikar orsakar långa omvägar för bilburna. Mellan Norra och Södra Finnö färdas man med båt på mindre än en kvart. Med bil blir omvägen drygt fem mil lång och tar väl en timme på de krokiga vägarna.

Vi vet inte när man började bosätta sig ute på de större öarna. Det skedde i vart fall långt före den ägoförteckning, som Gustav Vasa lät upprätta genom Jordeböckerna år 1542-43.

De första lotsarna

Från medeltiden omtalas styremän och ledsagare, lokala fiskebönder som rodde ut till angörande fartyg och erbjöd lotsning. De lotsade inhemska och främmande lastfartyg genom de grundspäckade skärgårdsvattnen.  Det var riskabla uppdrag. De gamla lagarna stadgade att om fartygen grundstötte på grund av lotsens försumlighet, så gällde dödsstraff. Det var upp till fartygens kaptener när lotsen fick gå av och påbörja den långa rodden hem i ökan som han haft på släp.

Det var Gustav Vasa, som den gode organisatör han var, som kontrakterade de första lotsarna i vår trakt – Olof i Kättilö och Lasse i Håskö. Lotsningen byggdes under 1500-talet ut till att omfatta 20 lotshemman på Östgötakusten. De åtnjöt härför viss skattebefrielse och hade rätt att ta upp lotspenning. Tyrislöt, Kallsö, Risö samt Uggelö och Rimmö blev också lots-hemman.